"Puerto Pollensa
har en unik atmosfär"
Med en mamma som kom till Mallorca under ’det ljuva 60-talet’ bestod Jackie von Stedingks uppväxt på ön av en spännande blandning kontraster. Ett bohemiskt lyxliv varvades med omodernt boende utan vare sig el eller vatten tills de äntligen hittade en fast punkt i fiskebyn Puerto Pollensa.
Av: Elisabet Garcia Dahlbäck
Foto: Thomas Engström
När Jackie von Stedingk berättar om sitt liv på ön är det en fascinerande berättelse om en tid av förändring. Hon växte upp under ”det ljuva 60-talet” med en mamma som kom till ön när Jackie bara var fyra månader gammal.
Ursprungsplanen var att hälsa på hennes gudföräldrar, men som så många andra blev de kvar, och under hela Jackies uppväxt levde de ett kringflackande liv. Det var ett slags lyxigt hippieliv där de flitigt umgicks med vänner, bodde på hotell och hyrde olika bostäder.
Hennes mamma, Marie Lou von Steding, var alltid på språng, och livet var fullt av äventyr. Jackies pappa, som var estländare, bodde i Sverige där han arbetade som ögonläkare.
Jackie minns en tid då Magaluf bara hade ett hotell. Hon berättar om sina minnen från Terreno, där hennes mamma festade med dåtidens celebriteter på Plaza Gomila. De bodde en tid i Portal Nous, där de lärde känna Eduardo Blanes, mannen som ägde hela Costa del Blanes.
– Så synd att mamma inte köpte en av tomterna han sålde, skrattar Jackie. Pengar var aldrig någon bristvara, även om de ibland levde enkelt som de två åren då de hyrde en gammal finca utanför Inca
Det fanns ingen elektricitet och vatten hämtades i brunnen, men Marie Lou von Stedingk älskade sitt liv i fincan som varvades med besök hos vänner och boende på hotell.
– Det var det ljuva sextiotalet, jag kände mig alltid älskad och fick en fantastiskt uppväxt. Mamma citerade alltid olika presidenter och tog på sig en del av min utbildning medan vi körde runt i Europa.
Det var en lycklig tid fylld fylld med dans och ridning, minns Jackie och berättar om mammans fina sportbil av märket Lotus som stod parkerad utanför den gamla fincan alltid redo att åka iväg på nya äventyr. Jackie minns den spännande känslan när den nercabbade sportbil kördes ombord på fraktplanet till Barcelona. Därifrån fortsatte de till vänner i franska Camargue och i Schweiz.
Den internationella livsstil som präglade Jackies uppväxt ledde till att hon tidigt lärde sig både spanska, mallorkinska, engelska och svenska genom att umgås med sin mammas intressanta vänner och deras barn.
Men låt oss nu gå tillbaka till slutet av 60-talet, när Jackie och hennes mamma slog sig ner i Puerto Pollenca, en plats de har kallat hem sedan dess.
Under flera år bodde de i olika lägenheter och hyrde alltid möblerade boenden, eftersom de ofta flyttade runt och aldrig visste hur länge de skulle stanna.
De kom till Puerto Pollenca just när Jackie skulle börja skolan, och vid den tiden präglades byn av en gammaldags atmosfär, där åsnor och kärror var vanliga färdmedel.
Kommunikationsmöjligheterna var begränsade; för att ringa gick man till en telefonist, och om banköverföringarna dröjde fick de ofta låna pengar av den lokala livsmedelsbutiken Colmado Mir.
– Jag började på en nunneskola som praktiserade sträng disciplin.
Om vi inte hade med oss böcker eller kunde våra läxor fick vi smisk på rumpan, berättar Jackie när hon reflekterar över sin skoltid.
Trots den hårda disciplinen var det en betydelsefull period i hennes liv. Många av hennes skolkamrater var katoliker, och varje kväll klockan åtta gick de gemensamt till kyrkan. Denna institution var central för livet i Puerto Pollenca och bidrog till en stark känsla av samhörighet, en känsla som Jackie fortfarande bär med sig.
En av vännerna var Susanne Reuters syster Annika, som blev som en syster för Jackie. Annikas mamma, skådespelerskan Bojan Westin, hade köpt ett hotell i Puerto Pollenca, och familjerna delade en liknande livsstil. Annika blev snabbt, och är fortfarande, en viktig del av Jackies liv. De gick i skolan mellan nio och tolv och på eftermiddagarna mellan tre och fem. Till skillnad från sina mallorkinska skolkamrater åt de alltid lunch på restaurang. Under denna tid umgicks de flitigt med byborna.
– Vi åkte ofta åsna och handlade i små butiker med en charmig och rustik atmosfär. Det var verkligen en helt annan värld, präglad av tillit och vänlighet. Människorna var hjälpsamma, och stämningen alltid rolig och mysig.
Livet i Puerto Pollença under denna tid var intimt och gemytligt. Barnen lekte tillsammans på gatorna, invånarna umgicks ofta, och man kände igen sina grannar. Långsamma promenader längs strandpromenaden och umgänge med familj och vänner var vardag, medan barnen lekte och utforskade omgivningarna.
Även om vissa inslag av den vänliga atmosfären finns kvar, menar Jackie att girighet har tagit över delar av öns karaktär.
– Jag får klaga eftersom jag har bott här hela mitt liv, säger hon med en viss självdistans. Men om någon nyinflyttad klagar, går jag ofta i försvar. Jag känner mig mer mallorkinsk än svensk, skrattar hon.Jackie reflekterar över hur det nu ofta känns som att svaret är nej innan någon ens lyssnar på vad man har att säga
Det var annorlunda förr, menar hon, och berättar om när hon som nybliven mamma utan arbetstillstånd behövde ett lån för att betala sin lägenhet i Puerto Pollenca. När hon gick in på banken för att diskutera sina möjligheter, frågade banktjänstemannen efter kontrakt och uppehållstillstånd och sa: ”Jackie, du kommer inte att få något lån här eller någon annanstans.”
Men plötsligt hände det oväntade. Banktjänstemannen öppnade en låda och tog ut 6 000 euro, som han utan tvekan lånade ut till henne. Jackie lyckades sedan återbetala lånet, och som tecken på sin uppskattning bjöd banktjänstemannen henne på en öl.
Livet i Puerto Pollença i slutet av 60-talet och början av 70-talet präglades av en charmig och nostalgisk atmosfär. Denna tid var en övergångsperiod för ön som behöll många av sina traditioner och lokala seder, samtidigt som den började öppna upp för en större internationell turism.
Under denna period var Puerto Pollença en lugn och fridfull by. Invånarna levde ett lantligt liv, där många arbetade med jordbruk eller fiske. Det var vanligt att se lokala fiskebåtar komma in med dagens fångst och att åkermarkerna användes av bönder som odlade sina grödor. Livet var enkelt, tiden gick långsammare och gemenskapen var viktigare än hastigheten i kommunikationen.
Samtidigt började turismen ta fart. Internationella besökare strömmade till vilket gjorde att den lokala kulturen började blanda sig med utländska influenser. Flera restauranger och kaféer öppnade sina dörrar och erbjöd både traditionella mallorkinska måltider och internationella rätter. Det blev allt vanligare att se besökare njuta av ljumma sommarkvällar på uteserveringarna. Jackie reflekterar över förändringarna hon har bevittnat. Hon minns en tid då servicen var bättre och mer påtaglig.
– Vad som har hänt vet jag inte riktigt, säger hon. Kanske handlar det om en generationsfråga, de äldre verkar ha kvar en ödmjukhet som många av de yngre har förlorat.
Trots dessa förändringar finns det fortfarande en känsla av gemenskap i byn, även om Jackie påpekar att den nya generationen har både sina fördelar och nackdelar.
De är mer hållbara och tar tillvara på det som produceras på ön på ett annat sätt. Jackie ser dessa utvecklingar som en del av en större bild av hur den lokala kulturen och samhället fortsätter att förändras.
I Puerto Pollenca finns en rad butiker och verksamheter, såsom slaktare, färghandel, livsmedelsbutiker och snickeri. Invånarna arbetar på olika ställen i byn, bland annat kommunhuset, skolorna, som poliser, inom jordbruket och i livsmedelsbutiker. En stor del av befolkningen lever på uthyrning av sommarbostäder. I närliggande Pollença ligger textilfabriken Vicens.
Under sin tid på ön har Jackie bott på femton olika ställen, varav tio i Puerto Pollenca. Sedan 2006 bor hon i en lägenhet bara två minuter från havet, bakom de stora stränderna. Hon trivs i sitt trevåningshus med fyra familjer i ett område med sju block från 60-talet. Livet i byn står i stark kontrast till livet i Palma, där hon arbetar under veckorna. Hennes mamma och dotter bor också i byn, och hennes sexåriga barnbarn går i samma skola som Jackie själv gick, även om det inte längre är en nunneskola.
– Egentligen har ingenting förändrats, förutom att nunnorna inte är kvar, reflekterar Jackie.
Puerto Pollença stänger igen i slutet av oktober. Stranden och promenaden erbjuder en avkopplande ensamhet, solstolar och barer är stängda, likaså hotellen, även om vissa öppnar till jul. Byn går i dvala för att blomma upp igen i mars, när påsken närmar sig.
Gatorna är fridfulla, och på söndagsmorgnar hör man ibland ljudet av någon som arbetar, ett tecken på den lokala livsstilen.
Trots den lugna atmosfären under de kallare månaderna har byn sina livliga stunder, bland annat samlas byborna på Club Nautico och restaurangen Stay vid hamnen under jul och nyår.
En höjdpunkt är San Antonio som firas i två dagar med start den 16 januari. Dagen innan tänds eldar på gatorna, och människor tillverkar chimbomba, ett instrument för festliga sånger. Natten präglas av grillning och dans runt eldar, där man njuter av maträtter som arroz brut och chorizo.
– Kultur och gemenskap är viktiga för oss, och vi försöker bevara den unika atmosfären i Puerto Pollenca. Ingen bryr sig om ”status” här, alla umgås oavsett titel. Man kan sitta med en bankdirektör, en målare eller en miljonär utan att någon frågar vad du gör. Vi vårdar våra fester och traditioner och njuter av livet, oavsett om det handlar om att fira ett helgon eller en dag vid stranden.
De tysta gatorna, festligheterna och den vänliga gemenskapen gör att jag alltid känner mig hemma här, trots att allt ständigt förändras.
Namn: Jackie von Stedingk
Bor: Puerto Pollença och Palma. Familj: fästman, dottern Tiffany, barnbarnet Fox, mamma Marie-Lou von Stedingk.
Gör: Driver fastighetsmäkleri Jackie von Steding.
Antal år ön: 61 år.
Bästa mötesplatsen: Stay Restaurang, håller öppet 365 dagar om året. En fin tradition är att besöka Stay under julhelgen, särskilt morgonen den 25:e och den 31:a december, när många av mina vänner, bekanta och gamla restaurangkunder samlas för att fira i solen med havet framför sig. Perfekt för en lunch, middag eller bara ett glas cava!
Facebook: Stay Restaurant